i måndags drog jag igen min resväska och stängde dörren till lägenheten på 163 Dundee street för sista gången. jag satte mig på buss nr 100 mot flygplatsen och lyfte mot Sverige. jag åkte hem. 

 

under hela min vistelse i Edinburgh har det varit något som skavt i bakhuvudet, något som inte känts riktigt bra men som jag inte kunnat sätta fingret på. jag har trivts fantastiskt bra på mitt jobb och hittat de mest fantastiska kollegor och vänner. jag har inte trivts i lägenheten där jag bott, och mer eller mindre undvikit att spendera tid där. jag har istället försökt spendera så mycket tid som möjligt på jobbet och hemma hos vänner. det har varit utmattande att inte ha ett ställe att komma hem till där man kan fylla på med energi och varva ner. 

 

mitt jobb på caféet, Leo's beanery, är det bästa jobb jag någonsin haft. jag har älskat att gå dit varenda morgon för att öppna upp caféet, baka scones och laga frukost till hungriga stamkunder medan vi pratar om dagens planer. jag har älskat att diskutera livsplaner och pajfyllningar med Uli i köket och dricka kaffe tills vi skakar av koffein med Josie. jag har älskat att baka allt från morotskakor till flap jacks med Caroline, en av de mest fantastiska kvinnor jag någonsin fått äran att träffa och framför allt lära mig av. hon är en superkvinna och vår allas extramamma. jag har älskat att få privilegiet att jobba tillsammans med en som kommit att bli en av mina närmsta vänner. Brogen, jag har henne att tacka för så otroligt mycket, och utan henne hade jag aldrig stannat i Edinburhg så länge som jag gjorde. utan alla dessa stjärnor på Leo's beanery hade jag aldrig stannat.

 

men det var liksom inte tillräckligt. Edinburgh kändes inte hemma för mig. jag promenerade längs med gatorna som är så vackra att man ibland måste blunda. jag kämpade genom novemberblåsten och skrattade under oktobersolen. jag hatade januariregnet och gömde mig för decemberkylan i oisolerade brittiska hus. jag fick äran att lära känna några av de mest fantastiska personer jag någonsin träffat och jag fick äran att tillbringa 6 månader i en av världens vackraste städer. men Edinburgh kommer aldrig bli min stad. 

 

när jag väl kommit till den isikten var det så enkelt att boka en flygbiljett hem, säga upp lägenhetskontraktet och börja packa mina saker. dock var det oerhört svårt att säga upp mig från jobbet, säga hejdå till vännerna, stamkunderna och kollegorna. men själen min blev 10 gånger lättare efter att jag uttalat orden högt. jag trivs inte här. 

 

därför sitter jag nu här, i Sverige, och min själ är lugnare än på länge.