jag bor numera i ett rum med flera meter upp till taket. en stor säng och ett fönster. ett fönster som fick mig att falla pladask för rummet. fönstret går ända upp till taket och framför står det en fotölj där jag spenderat nästan all min tid sen jag kom hit. jag sitter här med doftljus på fönsterbrädan, med en kopp te i handen eller med frukostgröten. härifrån ser jag bilarna susa förbi på gatan nedanför, skorstenarna och träden från bostadsområdet bredvid och bortom det kullarna och bergen. jag kan sitta här i timmar och bara titta. det är den första plats som gjort mig alldeles lugn i själen sen jag kom hit. 

idag är jag dunderförkyld och har inte lämnat sängen annat än för att gå till butiken runt hörnet och köpa soppa och glass. för att kurera mig. jag tror att det är min kropp som säger åt mig att nu är det dags att landa här. att rensa ut de första kaotiska veckorna jag spenderat här och faktiskt komma till ro. det har varit välbehövlig att varva sömn och vakenhet med podcasts, serier och tomatsoppa. 

nu ska jag trots allt rycka upp mig en smula och möta moa för att äta kanelbullar på ett svenskt fik, vi kände att det behövdes ikväll. 

imorgon ska jag få gå tillbaka till cafeet med udda gafflar och blommigt porslin.