Can't you hear, can't you hear the thunder?
tjugosjätte mars tjugohundrafjorton landade jag i Melbourne igen efter sjuttioen dagar på resande fot. Under sjuttioen dagar hade jag hunnit med att besöka nästan varenda plats längs Australiens östkust, hunnit med några veckor på Bali och tillbaka igen. Under sjuttioen dagar hade jag levt ur en resväska och med nya platser under fötterna nästan varenda dag. Jag var lyckligare än någonsin och sprängfylld med nya intryck och upplevelser. Och jag var utmattad. Utmattad av att ständigt flänga runt, aldrig stå stilla och aldrig varva ner. Jag älskade varje sekund av mina resor, men det sliter på kroppen och själen att under så lång tid inte riktigt ha någon stans att komma hem till.
Därför, den tjugosjätte mars bestämde jag mig för att nu ska jag kalla Melbourne hem. Jag skaffade mig en lägenhet, ett jobb och en familj. Under tvåhundrasjutton dagar har jag lärt mig att älska den här staden, dess människor och dess själ. Melbourne har blivit en del av mig och jag har blivit en del av Melbourne. Jag har varit lyckligare här än på någon annan plats på jorden och jag har hittat mig själv här mellan högusen.
Jag har älskat att gå till jobbet om måndagsmornarna, att få komma hem efter tisdagsölen och bara sjunka ner med pojkarna i soffan och att bruncha om onsdagarna. Jag älskar trafikbruset fjorton våningar under vårt sovrumsfönster, jag älskar livet i kollektiv där man aldrig aldrig aldrig är ensam hemma och jag älskar att bara kunna sitta tyst tillsammans med killarna hemma vid varsin dator med varsin kaffekopp på köksbordet.
Om fem dagar är det dags för mig att byta ut det jag kallat hem de senaste sju månaderna för att åter igen börja leva livet ur ryggsäcken. Det svider i hjärtat att behöva lämna Melbourne, tryggheten, hemmet och familjen, men jag vet ju att vi ses igen. Om bara fem veckor, trettiofem dagar återvänder jag. Nya äventyr väntar och jag kunde inte vara mer redo.