The little door just by the floor beneath the stairs
Men de kommer aldrig få huset som det en gång var.
Detta hus. Jag har varit i varenda rum, varenda utrymme som finns. Jag kan varenda vägg, varedna knarrande dörr och golvplanka. Vet hur man måste vrida nyckeln för att få upp den blå dörren. Vet var som finns innanför den lillalilla dörren längst ner vid golvet längst in i städskrubben under trappan. Vet exakt vilka av trappstegen ner till den kalla källaren som knarrar. Vet hur man får upp dörren till vinden. Vet hur underbar denna vind är. Vet att klänningarna som ni bar när ni var brudnäbbar hänger på en ställning till vänster om trappan.
Jag har slagit in julklappar på det kalla stengolvet i källaren och städat fiskskålar i rummet innanför. Vandrat bland linorna med kläder i tvättstugan och spikat i rummet innanför det med alla glas.
I detta hus har jag pratat skratta och gråtit i 1½ år av mitt liv. Tillsammans med min bästa vän och min andra familj. Jag har bott där.
En dag i maj för några år sen hände något som förändrade allt. Pratet blev mer lågmält och skratten mer dämpade. Ett år senare byts era röster ut mot någon annans. Ni flyttar. Lämnar detta hus. Det innehöll för mycket minnen. Påminde om mycket hemskt.
Men för mig betyder det fortfarande så himla mycket. Jag har upplevt så mycket i detta hus. Kännt så mycket känslor och delat så många tankar. Spenderat så många nätter dagar och kvällar.
Under detta år trivdes jag bättre där än hemma. Kände mig mer hemma där. Levde där.
Nu är allt detta över. Huset fylls av andra människors röster. Golven knakar av andra barns fötter. Väggarna är inte längre i era färger. Bakom rummens dörrar döljer sig inte längre era sängar.
Jag saknar det. Jag kunde inte låta bli att le stort när jag paserade och tänkte på allt detta. Jag älskar detta hus. Nu, då och föralltid.
- S