Publicerar ett gammalt lösenordskyddat word-dokument ännu en gång. Varsågoda, kika in genom en av sprickorna i fasaden

Någon gång måste du ta ställning. Man kan inte alltid vara alla till lags. Någon kommer att bli sårad. Den här gången var det jag, och det vet du. Jag vet att du inte vill såra mig. Du vet också att jag inte kan uttrycka besvikelse, utan tar istället avstånd och visar ilska. Jag kunde inte ens titta på dig, och du märkt det, för du sökte hela tiden min blick. Jag ville inte möta den. För jag viste vad jag skulle möta där. Ursäkter som aldrig kommer att göra någon skillnad, omtanke som faktiskt inte spelar någon roll, och kärlek som jag för tillfället faktiskt inte kan tro på. Jag tror inte du vet hur många tårar jag höll tillbaka vid matbordet, men du märkte min tystnad. Du märkte hur snabbt jag släppte din hand och inte följde din blick. För jag flydde. Flydde från besvikelsen och omtanken. Jag kunde inte ta emot. Om du känner mig så väl som jag faktiskt tror att du gör så vet du att jag bröt ihop innan du ens slagit igen bildörren. Innan du ens var borta var jag så djupt nere. Du hade kunnat komma tillbaka efter något, och fått se mig i mitt hål. Jag önskar nästan att du hade sett detta så du fick se hur mycket din välvilja sårar.

- S