där elljusspåren ledde hem till middagstid
där låghusen slutade och skogarna tog vid
där bodde jag, där bodde du
där bodde jag och du
nu får jag höra att du lever då och då ifrån en vän
det verkar som att allting är okej
jag undrar om du nångång är tillbaks dit igen
och kanske undrar över mig
du kanske undrar över mig
det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig
allt är så förgängligt allting kan briserna snart
men du är oförstörd för mig
du är oförstörd för mig
men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän
jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen
men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem
där är himlen lite närmre för mig
där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt
dit kan jag gå och sakna dig
dit kan jag gå och sakna dig
men nya dagar väntar med nya tidsfördriv
och allting liksom kräver mera nu
så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv
älskade älskade du
älskade älskade du

                                                 Hjärter dams sista sång – Lars Winnerbäck

Jag vet inte om du tänker som jag när du läser den här.
Men jag tänker i alla fall på dig.

Vi har försvunnit ur varandras liv. Det var väntat. Och jag har upptäckt att jag inte behövde dig så mycket som jag trodde. Men jag ville aldrig förstöra något. Och jag vill inte att vi inte ska kunna prata. Men vi klarar oss fint utan varandra. Vi trodde vi behövde varandra ett tag. Det kanske vi gjorde. Men inte längre. Jag tycker inte om tystnaden. Men den stör mig inte heller. Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till, men jag hoppas att du förstår. Men du gjorde alltid det förr. Och jag tror att du fortfarande förstår mina osammanhängande meningar och ord. Jag har tänk alldeles för mycket på dig de senaste dagarna. Jag vet inte varför. Jag reagerar när jag ser den gröna pricken vid ditt namn på facebook. Varför?  Jag vill skriva. Men insåg att jag inte har något att säga dig. Det finns nog inget mer som behöver sägas mellan oss. Jag tror de sista orden är sagda. Jag önskar att de hade varit finare. Vi förtjänade det båda två. Men nu blev det inte så. Och det har inte gjort mig något ont. Och om jag kände dig rätt gjorde det inte dig så mycket heller. Såklart att jag alltid kan skriva ett ”Hej, allt bra?” men jag vill inte ha något kallprat. Det är inte vår grej att kallprata med varandra. Vi vet inte hur vi ska bete oss då. Det känns så fejkat och fel. Känner man någon som jag kände dig kan man inte kallprata med varandra. Man vet för mycket. Visste för mycket.