Trots att timmarna på jobbet är många och långa så får jag skratta så mycket med mina favoritpojkar i köket att det inte gör något. Som servitris får man också himla mycket energi och himla många leenden från kunderna så det är helt klart värt allt slit. 

När vi sedan sätter oss i Anils bil efter stängning och susar genom staden med nervevade rutor och sjunger högt högt så känns helt plötsligt kvällens slit så långt borta. Nästa morgon möts vi dock allihop igen för att göra exakt samma saker som kvällen innan, och så många kvällar innan det, ännu en gång. 

I tisdag samlade vi i alla fall gänget för ost och vin hemma hos Sofia och hade en lika mysig kväll som alltid.