Jag låter regnet som faller som småspik från himlen träffa mitt ansikte bara för att jag ska förstå att det faktiskt är på riktigt. För att jag ska förstå att allt inte kretsar omkring hur fettet från chokladbiten jag åt innan bryts ner genom beta-oxidation i min kropp eller att mitt hår som blir blött av regnet består av fibrenogent protein. För när kroppen tar slut tar ju viljan vid, och just nu drivs jag av volition.

 

Termometern verkar aldrig riktigt stiga över 5 grader längre och leendet verkar aldrig riktigt nå läpparna. För inte ens när jag ligger i en varm famn i soffan känns allt okej. Någonstans i bakhuvudet gnager kraven och stressen. Beslutsångesten får min mage att vänd sig och otillräckligheten får mig att vilja gråta där i soffan. Maktlösheten gör mig förlamad och det enda jag kan göra är att ligga kvar och stirra på tv-skärmen utan att riktigt se.

Jag vill aldrig känna mitt hjärta tveka över nästa slag
Jag vill aldrig känna hur jag försvinner fast tanken är klar
Låt mig leva utan tiden som stör
Jag trivs för bra här i ingenstans
Och jag vill aldrig tro att hjärtat jag lyssnar på kan ha fel

På helgerna äter vi popcorn till förrätt och håller varandras händer i biomörkret. På vägen tillbaka mot bilen håller vi varandra om ryggen, för ingenting kan ju skada oss då.

- S                                                                                                                            Bilder: we heart it